Måste inte en sanningsförsäkran avges inför Notarius Publicus?

I upphandlingsmyndighetens senaste vägledning avseende ESPD på s. 31 framgår att en sanningsförsäkran inte behöver avges inför en notarius publicus för att straffrättsligt ansvar ska kunna utkrävas.

Av prop. 2015/16:195 s. 1104 framgår dock följande:
"Bestämmelsen anger att den utredning som avses i 7 och 8 §§ i vissa fall kan ersättas av en utsaga som leverantören avgett på heder och samvete eller liknande försäkran. Utsagan ska ha avlagts inför ett behörigt organ. I direktivet exemplifieras att försäkran ska ges under ed eller i de länder där bestämmelser om försäkran under ed saknas en högtidlig försäkran inför behörig rättslig eller administrativ myndighet, notarius publicus eller en godkänd yrkesorganisation."

Mot detta som bakgrund undrar vi om upphandlande myndigheten ändå har skyldighet att begära att en sanningsförsäkran avges av notarius publicus för i alla fall svenska anbudsgivare?

Hej!

I avsnittet som du hänvisar till i förarbetena exemplifieras vilka alternativa lösningar som kan tänkas vara aktuella för medlemsländer i vilka ”utdrag ur brottsregister” inte kan utfärdas.

Eftersom utdrag ur det svenska belastningsregistret på grund av ett antal praktiska anledningar inte kan tjäna som ett ”utdrag ur brottsregister” måste Sverige som medlemsstat se till vilka alternativa lösningar som finns att tillgå enligt svensk lagstiftning. I Sverige har kopplingen mellan lagen om offentlig upphandling (LOU) och brottet ”Osann eller vårdslös försäkran” i 15 kap. 10 § brottsbalken fått tjäna som en sådan alternativ lösning.

För att straffrättsligt ansvar ska kunna utkrävas för brottet ”Osann eller vårdslös försäkran” krävs inte att en sanningsförsäkran avges inför en notarius publicus. Det enda som krävs är att uppgifterna i sanningsförsäkran ”enligt lag eller annan författning lämnas på heder och samvete”. Detta krav uppfylls genom att det i 15 kap. 10 § LOU framgår att uppgifterna i en sanningsförsäkran ska lämnas på ”heder och samvete”.

Källhänvisningar
prop. 2015/16:195 s. 1104 – förarbetena där det exemplifieras vilka alternativa lösningar som kan tänkas vara aktuella för medlemsländer i vilka ”utdrag ur brottsregister” inte kan utfärdas.

Hej,

Frågan var inte vad som grundar ett straffrättsligt ansvar utan vilken typ av försäkran som den upphandlande myndigheten får godta. Ska vi förstå Upphandlingsmyndighetens vägledning ”ESPD-systemet” så att en utsaga enligt 15 kap. 9 § LOU kan lämnas in direkt till den upphandlande myndigheten utan att den först har lämnats inför ett behörigt organ? Det motsägs i så fall av propositionen enligt vilken utsagan ”ska ha avlagts inför ett behörigt organ”(prop. 2015/16:195, s. 1104). Där nämns också notarius publicus som exempel på ett sådant organ.

Hej Mathias,

Det korta svaret på din fråga är ja. Notera dock att vår vägledning bistår främst i hur anbud från svenska leverantörer med verksamhet och företrädare i endast Sverige i en upphandling genomförd enligt lagen om offentlig upphandling (LOU) ska hanteras inom ESPD-systemet. Den återspeglar alltså i huvudsak svenska förhållanden. Lämnar exempelvis en leverantör etablerad i Danmark anbud behöver den upphandlande myndigheten utreda vilka bevis som får krävas av den danska leverantören. Detta kan med fördel göras med hjälp av informationsverktyget e-Certis.

I förarbetena nämns att det i LOU-direktivet exemplifieras att en högtidlig försäkran enligt motsvarande bestämmelse i direktivet kan lämnas inför behörig rättslig eller administrativ myndighet, notarius publicus eller en godkänd yrkesorganisation, i länder där bestämmelser om försäkran under ed saknas. Det påstås däremot inte att notarius publicus är ett sådant behörigt organ i Sverige. Oavsett om det skulle göra det, och därmed motsäga vår vägledning, bör det noteras att varken ett EU-direktiv eller förarbeten är en svensk lag eller förordning. Av 15 kap. 9 § LOU framgår att dokumenten som där nämns får ”ersättas av en utsaga som leverantören har lämnat på heder och samvete inför ett behörigt organ eller av en liknande försäkran.” (vår kursivering).

I Sverige finns inga lagar eller förordningar om att man vid offentlig upphandling måste använda sig av notarius publicus tjänster för certifiering av dokument eller äkthetsbevisning. Vår vägledning återspeglar därför helt korrekt att det i Sverige inte finns något utpekat behörigt organ som en sådan sanningsförsäkran ska avges inför utan det räcker att den svenska leverantören lämnar sanningsförsäkran till den upphandlande myndigheten. Det skulle vara helt onödigt för både den upphandlande myndigheten och en svensk leverantör om den aktuella leverantören skulle lämna in en sanningsförsäkran som är bestyrkt av en notarius publicus. Detta eftersom det räcker med en sanningsförsäkran på heder och samvete.

Teoretiskt sett kan det finnas en stat med nationella regler som föreskriver att en leverantör etablerad i den aktuella staten ska avlägga en sanningsförsäkran inför ett behörigt organ eller en notarius publicus för att försäkran ska anses vara godtagbar. Detta teoretiska scenario saknar, såvitt vi vet, motsvarighet i verkligheten.

Med vänlig hälsning,