Undantag i webbtillgänglighetsdirektivet för teknisk lösning som tredje part kontrollerar
Publicerad 18 februari 2019
Hej!
I och med stycket nedan från LOU i 9 kap 2 § är Lagen om tillgänglighet i digital offentlig service knuten till LOU.
"Om Europeiska unionen i en rättsakt har antagit obligatoriska krav på tillgänglighet, ska de tekniska specifikationer som avses i första stycket bestämmas med hänvisning till den rättsakten".
Jag har en fråga kopplat till hur rättsakten Lagen om tillgänglighet i digital offentlig service påverkar kraven som ska ställas vid upphandling av den teknik som omfattas av lagen i de fall där kraven i nämnd lag är lägre ställda än i LOU.
I LOU står det i 9 kap 2 § att "när det som anskaffas ska användas av fysiska personer ska de tekniska specifikationerna bestämmas med beaktande av samtliga användares behov, däribland tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning". Som jag tolkar det så omfattas verkligen all teknik som ska användas av fysiska personer av denna paragraf och den ska vara tillgänglig.
I Lagen om tillgänglighet i digital offentlig service är kraven på produkter som står under tredje parts kontroll lägre - där gäller bara att de ska vara tillgängliga så långt det är möjligt: "11 § Digital service som tillhandahålls av en offentlig aktör genom en teknisk lösning som står under tredje parts kontroll ska, så långt det är möjligt, följa tillgänglighetskraven enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag".
Här lägger alltså Lagen om tillgänglighet i digital offentlig service kraven på en lägre nivå för tredjepartprodukter jämfört med de starkare krav som ställs i LOU. Vilken lag är vägledande då - den som ställer högre krav eller den som ställer lägre krav?
I och med stycket nedan från LOU i 9 kap 2 § är Lagen om tillgänglighet i digital offentlig service knuten till LOU.
"Om Europeiska unionen i en rättsakt har antagit obligatoriska krav på tillgänglighet, ska de tekniska specifikationer som avses i första stycket bestämmas med hänvisning till den rättsakten".
Jag har en fråga kopplat till hur rättsakten Lagen om tillgänglighet i digital offentlig service påverkar kraven som ska ställas vid upphandling av den teknik som omfattas av lagen i de fall där kraven i nämnd lag är lägre ställda än i LOU.
I LOU står det i 9 kap 2 § att "när det som anskaffas ska användas av fysiska personer ska de tekniska specifikationerna bestämmas med beaktande av samtliga användares behov, däribland tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning". Som jag tolkar det så omfattas verkligen all teknik som ska användas av fysiska personer av denna paragraf och den ska vara tillgänglig.
I Lagen om tillgänglighet i digital offentlig service är kraven på produkter som står under tredje parts kontroll lägre - där gäller bara att de ska vara tillgängliga så långt det är möjligt: "11 § Digital service som tillhandahålls av en offentlig aktör genom en teknisk lösning som står under tredje parts kontroll ska, så långt det är möjligt, följa tillgänglighetskraven enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag".
Här lägger alltså Lagen om tillgänglighet i digital offentlig service kraven på en lägre nivå för tredjepartprodukter jämfört med de starkare krav som ställs i LOU. Vilken lag är vägledande då - den som ställer högre krav eller den som ställer lägre krav?
Patrik Ernfridsson
Publicerad 18 februari 2019
Hej,
tack för din fråga.
Enligt webbtillgänglighetsdirektivet omfattas inte sådan digital service som tillhandahålls genom en teknisk lösning som står under tredje parts kontroll av direktivets krav. Den svenska lagen om tillgänglighet i digital offentlig service innehåller en utökning av tillämpningsområdet i förhållande till direktivet som innebär att digital service som tillhandahålls av en offentlig aktör genom en teknisk lösning som står under tredje parts kontroll, så långt det är möjligt, ska följa tillgänglighetskraven. Regeringen anser att offentliga aktörer måste tillåtas att tillhandahålla digital service genom tekniska lösningar som kontrolleras av tredje part.
Motiveringen (som framgår av proposition 2017/18:299 sid 28 ff) är bland annat att offentliga aktörer oftast inte har någon faktisk möjlighet att styra utformningen av en teknisk lösning som kontrolleras av tredje part utöver det innehåll de väljer att tillhandahålla. När en tjänst som den offentliga aktören kravställer och genom en offentlig upphandling köper in från tredje part, t.ex. en e-tjänst, har den offentliga aktören kontroll över utformningen och kraven på tillgänglighet enligt lagen om offentlig upphandling (LOU) gäller då fullt ut. I de fall en offentlig aktör nyttjar en teknisk lösning som ägs av en tredje part, men där aktören kan kontrollera teknisk utformning, design och innehåll gäller kraven som vanligt. Att kräva fullständig uppfyllnad rörande tillgänglighetskraven för det som t.ex. publiceras i sociala medier är däremot inte praktiskt möjligt, men de tekniska lösningar i form av webbplatser och mobila applikationer som kontrolleras av tredje part och som används av offentliga aktörer kan dock ofta anpassas för att bli mer tillgängliga för fler användare.
Exakt vad ”så långt det är möjligt” är inte beskrivet i propositionen och kan därför uppfattas som otydligt. Det framgår av propositionen att det inte är möjligt att definiera detta, eftersom en sådan bedömning inte är statisk utan är beroende av vilken teknisk lösning som används och vilka möjligheter till tillgänglighetsanpassning som föreligger vid tillfället för publicering av viss digital service.
I den nämnda propositionen finns ytterligare information om vilka eventuella begränsningar som finns, bland annat om vad som gäller för sociala medier.
tack för din fråga.
Enligt webbtillgänglighetsdirektivet omfattas inte sådan digital service som tillhandahålls genom en teknisk lösning som står under tredje parts kontroll av direktivets krav. Den svenska lagen om tillgänglighet i digital offentlig service innehåller en utökning av tillämpningsområdet i förhållande till direktivet som innebär att digital service som tillhandahålls av en offentlig aktör genom en teknisk lösning som står under tredje parts kontroll, så långt det är möjligt, ska följa tillgänglighetskraven. Regeringen anser att offentliga aktörer måste tillåtas att tillhandahålla digital service genom tekniska lösningar som kontrolleras av tredje part.
Motiveringen (som framgår av proposition 2017/18:299 sid 28 ff) är bland annat att offentliga aktörer oftast inte har någon faktisk möjlighet att styra utformningen av en teknisk lösning som kontrolleras av tredje part utöver det innehåll de väljer att tillhandahålla. När en tjänst som den offentliga aktören kravställer och genom en offentlig upphandling köper in från tredje part, t.ex. en e-tjänst, har den offentliga aktören kontroll över utformningen och kraven på tillgänglighet enligt lagen om offentlig upphandling (LOU) gäller då fullt ut. I de fall en offentlig aktör nyttjar en teknisk lösning som ägs av en tredje part, men där aktören kan kontrollera teknisk utformning, design och innehåll gäller kraven som vanligt. Att kräva fullständig uppfyllnad rörande tillgänglighetskraven för det som t.ex. publiceras i sociala medier är däremot inte praktiskt möjligt, men de tekniska lösningar i form av webbplatser och mobila applikationer som kontrolleras av tredje part och som används av offentliga aktörer kan dock ofta anpassas för att bli mer tillgängliga för fler användare.
Exakt vad ”så långt det är möjligt” är inte beskrivet i propositionen och kan därför uppfattas som otydligt. Det framgår av propositionen att det inte är möjligt att definiera detta, eftersom en sådan bedömning inte är statisk utan är beroende av vilken teknisk lösning som används och vilka möjligheter till tillgänglighetsanpassning som föreligger vid tillfället för publicering av viss digital service.
I den nämnda propositionen finns ytterligare information om vilka eventuella begränsningar som finns, bland annat om vad som gäller för sociala medier.
Charlotta
25 februari 2019 (Uppdaterat 19 maj 2021)
Fråga oss!
Våra öppettider gäller endast på helgfria dagar.