Tillämpningsanvisningar Bonus

De sysselsättningsfrämjande villkoren är villkor för fullgörande av kontrakt (även kallade särskilda kontraktsvillkor). Bestämmelser om villkor för fullgörande av kontrakt (särskilda kontraktsvillkor) finns i 17 kap. 1 § lagen (2016:1145) om offentlig upphandling (LOU), 16 kap. 1 § lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna (LUF), 14 kap. 1 § lagen (2016:1147) om upphandling av koncessioner (LUK) samt i 7 kap. 12 § lagen (2011:1029) om upphandling inom försvars- och säkerhetsområdet (LUFS). Motsvarande bestämmelser finns också i 4 kap. 2 § lagen (2008:962) om upphandling av valfrihetssystem (LOV).

I dessa anvisningar görs hänvisningar enbart till LOU, men avser även motsvarande bestämmelser i LUF, LUK, LUFS samt LOV. I detta tillämpningsstöd benämns kontraktsvillkoren ”Villkoren” eller ”sysselsättningsfrämjande villkor”.

Villkoren behöver inte vara uppfyllda redan då leverantören lägger sitt anbud utan ska uppfyllas då kontraktet fullgörs. De träder i kraft i samband med att kontraktet börjar löpa eller vid annan tid som den upphandlande myndigheten bestämmer. Tillämpningen av sysselsättningsfrämjande villkor inom ramen för lagstiftningen ovan ska följa de allmänna upphandlingsrättsliga principerna om proportionalitet, icke-diskriminering, likabehandling, transparens och ömsesidigt erkännande.

De sysselsättningsfrämjande villkoren gäller för leverantörer som utför ett offentligt upphandlat kontrakt för en vara, en tjänst, en byggentreprenad
eller en koncession där sysselsättningskrav har ställts. De Villkor som ska följas av leverantören när denne fullgör ett kontrakt ska framgå av upphandlingsdokumenten.

Det finns två olika varianter av Villkor att använda. Den ena varianten innebär att leverantören åtar sig att erbjuda anställningar eller praktik. Den andra varianten innebär att leverantören åtar sig att medverka i en dialog om sina förutsättningar för sysselsättningsfrämjande åtgärder. Här följer anvisningar för krav på dialog. 

Som ett första steg i kontakten med leverantören kan den upphandlande myndigheten ställa krav på att leverantören ska medverka på ett möte och ha en dialog om förutsättningarna för sysselsättningskrav. Ett sådant krav på dialog kan uppmuntra leverantören att bidra till sysselsättningsfrämjande åtgärder utan att i förväg definiera exakt vad leverantören ska uppfylla. Om parterna kommer till en överenskommelse att anställning eller praktik ska erbjudas ska dock leverantörens åtagande regleras genom att Kontraktsvillkoren för sysselsättningsfrämjande villkor börjar gälla för den resterande
delen av kontraktet, se:

Sysselsättningskrav i Kriterietjänsten

Tillämpningsanvisningar Sysselsättningskrav

Dialogkrav kan vara ett bra alternativ om det är svårt att fastställa om det är ändamålsenligt att ställa krav på rekrytering eller om det är mer lämpligt med praktikplatser eller lärlingsanställningar. Krav på dialog eller krav på sysselsättningsåtgärder kan i slutändan ge samma effekt i form av genomförda sysselsättningsfrämjande åtgärder. Vilken metod som bör användas beror till exempel på den upphandlande myndighetens situation och vilken kännedom den har om den aktuella arbetsmarknaden. Det beror även på om det är svårt att bedöma vilken eller vilka målgrupper som kan matcha leverantörernas verksamhet.

Dialogkrav kan också användas om kontraktet är av ett relativt lågt värde, när krav på rekrytering inte bedömts vara proportionerligt, eller vid ramavtal där det i förväg är svårt att bestämma de enskilda kontraktens storlek. Ramavtalets avtalsvillkor måste innehålla en möjlighet att ställa sysselsättningsfrämjande
krav vid avrop eller förnyad konkurrensutsättning. Några nya villkor får inte läggas till eller ersättas med andra, men det är möjligt att precisera villkoren.

Genom att leverantören deltar i en dialog kan det utredas vilka möjligheter det finns att erbjuda sysselsättningsfrämjande åtgärder och man kan ta hänsyn till såväl leverantörens situation som arbetsmarknadssituationen. En fördel med dialogkrav är att det gör det möjligt för leverantören att själv föreslå olika typer av sysselsättningsfrämjande åtgärder som passar deras verksamhet. Ett resultat av dialogen kan därmed leda till att leverantören åtar sig att erbjuda till exempel studiebesök, erbjuda mentorer eller föreläsa om sin bransch för att sprida kunskap. Leverantörer kan också ha åtagit sig ta emot praktikanter eller andra
arbetsmarknadsåtgärder inom ramen för till exempel kollektivavtal.

Om det ställs krav på dialog krävs samma typ av insats från den som är matchningsansvarig som vid krav på rekrytering (sysselsättningskrav). Den upphandlande myndigheten kan samverka med en annan aktör
som genomför dialogen på egen hand eller tillsammans med myndigheten. Men det är viktigt att det finns en ansvarig aktör som har till uppgift att genomföra dialogen med leverantören och att det finns tydliga kontaktvägar. Om den upphandlande myndigheten inte är förberedd eller avsätter tid för att samarbeta med leverantören finns det risk att dialogen inte blir framgångsrik.

Om dialogen visar att leverantören har förutsättningar att genomföra sysselsättningsfrämjande åtgärder bör en skriftlig överenskommelse
träffas. En sådan överenskommelse bör ange resultat av dialogen, när Villkoren för sysselsättningsfrämjande åtgärder vid upphandling träder i kraft, vilken eller vilka målgrupper som är aktuella och vilket alternativ enligt Villkoren (a, b eller c) som leverantören har åtagit sig att uppfylla.

Mall för Överenskommelse efter genomförd dialog om sysselsättningsfrämjande åtgärder

Överenskommelsen innebär ett utökat åtagande för leverantören och styrkta skäliga merkostnader bör ersättas av den upphandlande myndigheten.
Eftersom både Villkoren för dialog och Villkoren för sysselsättningsfrämjande åtgärder kan bli aktuella för leverantören ska båda ingå i upphandlingsdokumenten.