Selektivitetskriteriet
Ett av de kriterier som ska vara uppfyllda för att en åtgärd ska utgöra ett statsstöd är att åtgärden är riktad till ”vissa företag eller viss produktion” (artikel 107.1 EUF-fördraget). Detta kallas selektivitetskriteriet.
Åtgärder med en helt allmän räckvidd som inte bara riktar sig till vissa företag eller en viss typ av produktion uppfyller inte selektivitetskriteriet och är därför inte ett statsstöd. Däremot kan en åtgärd, som vid en första anblick verkar kunna användas allmänt på företag, ändå vara selektiv om resultatet blir att vissa företag eller en viss produktion gynnas.
Selektiviteten kan vara rättslig på så sätt att den är en direkt följd av de rättsliga kriterier som en stödgivande myndighet satt upp. Till exempel är åtgärden selektiv om den är öronmärkt för företag av en viss storlek eller företag inom vissa sektorer.
Selektiviteten kan också vara faktisk på så sätt att åtgärden ändå är sådan att dess effekter i hög grad gynnar en viss grupp av företag, trots att de formella kriterierna för hur man tillämpar åtgärden bygger på allmänna och objektiva kriterier. Till exempel kan en skatteåtgärd innebära en faktisk selektivitet om åtgärden i praktiken endast är avsedd för företag med avsevärda ekonomiska resurser.
Allmänna åtgärder, som vid första anblicken ser ut att gälla för alla företag, men som i praktiken begränsas av myndighetens befogenhet att göra en skönsmässig bedömning (det vill säga när uppfyllande av de givna kriterierna inte automatiskt ger rätt till åtgärden), är också selektiva.
Selektiviteten kan också vara regional på så sätt att åtgärden bara är tillämplig för vissa delar av en medlemsstats territorium. För en kommun som använder statsstödsreglerna är det därför nödvändigt att väga in att en geografisk avgränsning, till exempel kopplad till kommungränsen, i vissa fall kan leda till att en åtgärd är selektiv trots att den riktar sig till alla företag inom kommunen.